Pekingankans historia

Pekinganka har funnits i Kina sedan 500-talet, det vill säga att man grillade ankor. Men receptet så som vi känner till det idag utvecklades under Mingdynastin (år 1368 till 1644). Det var på den tiden en av huvudrätterna vid kejsarnas alla måltider.

Under slutet av 1700-talet började pekingankan först synas även utanför hovet. Överklassen tog till sig maträtten och det blev snabbt en favorit.

När Quanjude öppnade sin första restaurang blev pekingankan en maträtt som alla kunde få chansen att äta och snart spred den sig vidare över Kina och blev tillgänglig för väldigt många.

Kring 1950-talet började pekingankan bli känd som en riktig kinesisk nationalsymbol. Många stora västerländska ledare har besökt Kina och berättat om den goda ankan de åt.

Quanjude

Den mest kända restaurangen heter Quanjude. Det är en kedja som finns på flera ställen i Beijing och även över resten av Kina samt på några ställen ute i världen.

Quanjude är en mycket gammal restaurang som grundades redan under Qingdynastin år 1864. På den tiden var det mest kejsarens familj som åt pekinganka – och framförallt som visste hur man tillagade den rätt.

Quanjudes grundare, en man vid namn Yang Renquan, träffade en gammal pensionerad man som tidigare hade jobbat som kock åt kejsaren. Yang gav en summa pengar till mannen för att han skulle avslöja receptet på pekinganka. Kort därefter blev restaurangen Quanjude den första restaurangen i världen att servera pekinganka efter recept från det kejserliga hovet till den stora allmänheten.

På den tiden hette restaurangen dock Dejuquan (samma kinesiska tecken i omvänd ordning). Den låg i hutongerna vid Qianmen i Beijing. På den tiden var det den mest folktäta delen i Beijing och där flest människor passerade varje dag. Restaurangen blev omedelbart en succe och från den dagen år 1864, fram till idag, har just den restaurangen växt oerhört mycket och kan idag ta emot 900 gäster samtidigt och de har fler än 400 anställda.

Quanjude är dock inte de som först började servera pekinganka i Kina utan endast de första som använde samma recept som kejsarna. De allra äldsta restaurangen som fortfarande finns kvar heter Bianyifang. De har sina rötter redan från år 1416 men den version som finns idag härstammar från 1855.

Ankan

Om man ska laga pekinganka behöver man först och främst en anka. Rasen man använder heter lämpligt nog likadant som själva maträtten, dvs pekinganka. Från början kom ankorna man använde från staden Nanjing i Kina. Ankorna var ganska små med svarta fjädrar och de levde i kanalerna och åarna i staden.

Det sägs att man matade ankorna med säd och det fick dom att bli större och även utveckla vita fjädrar. Med tiden blev ankorna helt vita istället för svarta, och man började även att föda upp ankorna i ankfarmar.

Ankorna föds upp på ett speciellt sätt. Efter att ankorna har kläckts ur sina ägg, får de gå frigående i 45 dagar. Därefter tvångsmatas ankorna i 20 dagar tills de därefter slaktas efter totalt 65 dagar. De har då uppnåt en vikt av mellan 5 och 7 kilo.

Tillagningen

Dom feta ankorna slaktas, avfjädras, tas ur och tvättas noga med vatten. Därefter blåser man in luft under skinnet för att få det att släppa från fettet. Hela ankan doppas sedan i kokande vatten under en liten stund. Sedan hängs den upp för att torka. Medan den hänger gnider man in skinnet med en blandning av kryddor, salt och socker för att ge den en fin mörk färg och en sötaktig smak.

Efter att ha fått hänga i 24 timmar så rostas den hängandes över en glödbädd eller över öppen eld. Restaurangen Quanjude har stora ugnar som kan tillaga 20 ankor samtidigt. Temperaturen i ugnen är ca 270 grader och varje anka tar ca 40 minuter att tillaga. Då och då lyfter kocken ner ankan och håller den närmare elden i ca en halvminut i taget, för att få en krispigare yta på skinnet.

Servering

Pekingankan brukar alltid komma in hel till bordet och skäras upp inför gästerna av en erfaren kock. En pekinganka ska alltid skäras upp i 120 bitar, och alla ska ha med en bit skinn, fettet samt en bit kött. Kockarna brukar alltid vara mycket säkra på handen och också stolta över sitt hantverk. Det går oväntat fort för dom att skära upp 120 perfekta bitar.

När man äter pekinganka så tar man först en skiva av den mycket tunna pannkakan som man alltid får in samtidigt som ankan. Man tar en bit av ankan, doppar den i den söta såsen som är gjord av bönor, och lägger sedan på pannkakan. Man brukar även få strimlor av lök, gurka och andra grönsaker som man kan lägga tillsammans med ankan om man så vill. Därefter rullar man ihop allting till ett knyte och äter med händerna.

Efter att kocken skurit upp ankan så blir alla ben kvar, själva skrovet, och där finns det också kvar en hel del kött. Det är väldigt vanligt att gästerna tar med sig resterna hem om man till exempel vill koka soppa på det. Som turist brukar det bli väl bökigt att ta med sig rester så de flesta brukar nöja sig med att äta upp de uppskurna skivorna och lämna kvar resterna.

Slutsats

Ett besök till Beijing, eller Kina över huvudtaget, är inte komplett utan ett besök på en pekingankarestaurang. Det går alltid att bara beställa in en halv anka också, om man är ett litet sällskap och inte tror man kommer kunna äta upp en hel anka. De kända kedjorna är vana vid turister och brukar kunna prata engelska utan problem.Ibland kan det vara fullt i restaurangen så man måste boka tid och återkomma senare, men det är ganska sällan.

Ansöker gör man antingen via ett besök på kinesiska ambassaden i Stockholm eller kinesiska generalkonsulatet i Göteborg. Om man inte vill eller har möjlighet att besöka dessa ställen så kan man skicka in sitt pass och ansökan via post istället.

Man behöver följande för att söka visum i Kina:

Giltigt pass, och det ska vara giltigt i minst 6 månader till från inresedagen.
Ett välliknande passfoto, i färg och taget rakt framifrån.
En komplett ifylld ansökningsblankett. Den är på två sidor och inte så krånglig.

Detta skickar man in (eller tar med sig vid besök). Ca 10 dagar senare får man sitt pass tillbaks med posten. Visumet är då inklistrat på en ledig sida i passet. Vid besök tar det 3-4 dagar innan visumet är klart, och då får man göra ett andra besök för att hämta upp sitt pass.

Kinesiska konsulatet i Göteborg har slutat acceptera ansökningar per post.

Postansökan kan man göra hos Mittens Rike, klicka här för att ansöka om visum till Kina.

Det är dock ändå väldigt många som aldrig kan tänka sig att åka på en gruppresa, men ändå känner sig lite osäkra på om de klarar av att resa helt på egen hand. Kanske du som läser detta är en av dem?

Då kan lösningen vara att ha en egen personlig guide. Det är en person som följer med dig och ditt sällskap, dit du vill. Du bestämmer vad du vill göra och du bestämmer när det är dags att stanna till för lunch. Ingen grupp att ta hänsyn till över huvud taget. Det fungerar precis som om du och dina vänner eller familj reser själva, men ni har en guide med er som sköter om allt det praktiska. Beställer in mat, ordnar med taxi, köper biljetter åt er, till och med hjälper er att pruta. Och tro mig, det kan gå riktigt hett till när två kineser ska göra upp om affärer. Men det är helt normalt. ?

Er guide i Beijing kan förstås föreslå allting om ni själva inte vet vilka platser ni vill besöka.

Guider i Beijing kan man boka genom olika resebyråer i Beijing. Ibland kan hotellet man bor på hjälpa till, annars får man leta upp en större resebyrå där de pratar engelska.

Det finns alla möjliga olika sorters te och en del kan vara väldigt dyra. Kolla upp det innan ni beställer för att undvika obehagliga överraskningar.

Laoshe ligger vid Himmelska fridens torgs sydvästra hörn, nära tunnelbanestationen Qianmen. Förutom te kan man även se olika sorters underhållning, som Pekingopera, akrobatik, trollkarlar samt folkmusik.

Man skulle kunna dela upp restaurangerna i några olika kategorier, beroende på pris.

Budget

Här kan två personer äta en rejäl måltid för allt mellan nästan ingenting (säg 20 RMB) upp till ca 90. De kan i många fall vara väldigt trevliga restauranger, men allt som oftast är de mer eller mindre smutsiga. Det kan ligga en massa gammal mat på golvet under borden, borden kan vara mer eller mindre smutsiga och så vidare. Maten varierar mellan helt oätlig och extremt god. Ibland har man tur och får en riktig smaksensation, och då är det lätt att bortse från lite smuts under borden. Det är antagligen större chans att bli magsjuk ju enklare och billigare restaurangen är.

Det största problemet brukar vara att beställa maten, då menyerna i princip alltid är på kinesiska och saknar bilder. I Kina äter dom mycket konstiga saker, så ibland vill man inte gärna blunda och peka på menyn.

Mellanklass

Här kan två personer äta en bra middag för 90-190 RMB. Renligheten och hygienen brukar vara betydligt bättre och förmodligen är det lite mindre chans för magsjuka. Inredningen samt miljön i restaurangerna är trevligare och mer påkostat. Menyerna är ofta på engelska och personalen kan ofta förstå en del restaurangrelaterad engelska.

Lyx

Från 190 upp till ca 400 RMB för två personer, kan man räkna med riktigt bra mat. Även om det är mycket dyrt för att vara i Beijing, är det väl ungefär vad man får betala på en helt vanlig restaurang i Sverige. Betalar man så här mycket för maten, lär restaurangen vara mycket ren och fräsch. Personalen kan förstå engelska och menyerna finns alltid på engelska. De flesta utländska restauranger ligger i denna kategori. Det är inte så vanligt att hitta lyxiga restauranger som serverar kinesisk mat.

Mest känt är Kinas Nationalmuseum som ligger bredvid själva Himmelska fridens torg.

Mer information om museer i Kina kommer snart.

Sanlitun Lu är den mest kända bargatan i hela Beijing, och det är förmodligen dit taxichauffören kör dig om du åker taxi till Sanlitun. Gatan är full av olika barer, och de har även inkastare som hemskt gärna vill att du ska besöka just deras bar. Det är bara att gå förbi, eller gå in för den delen, om det verkar bra. Eftersom väldigt många västerlänningar kommer hit, så har det även medfört att tiggarna kommit hit, vilket kan vara lite tråkigt.

Många av ställena är väldigt små, och man sitter trångt. Ibland finns det särskilt bekväma avdelninga, men för att få komma in där måste man köpa dricka för minst en viss summa. Det kan vara lite lurigt att förstå ibland, och personalen lyckas inte alltid så bra med att förklara det på engelska.

Barerna i Beijing är inte billiga. En öl kan kosta 40-50 kronor, och även läskedryck är dyrt.

Houhai heter ett annat bardistrikt i Beijing. Houhai är egentligen namnet på en av de konstgjorda sjöarna som ligger strax norr om Förbjudna staden och Beihai Park. Miljön här är traditionellt vacker och man har lyckats bevara hutong-samhället genom att göra det till en turistattraktion. Här finns inte riktigt lika mycket västerlänningar som i Sanlitun, och stämningen är rent generellt lite lugnare.

Priserna varierar beroende på skola och om boende ingår eller inte. Man bör räkna med ca 25000 kronor i terminsavgift för ett helt år, och ungefär lika mycket till för boendet. Utöver det behöver man förstås pengar för mat och nöjen. Glöm heller inte bort flygbiljetten tillbaks till Sverige, om du inte bokar en tur- och returbiljett från början.

Det är inga problem att bli antagen till kurserna eftersom man ju betalar för sig. Ansökningsproceduren är dessutom lätt, även om man behöver göra en ganska omfattande läkarundersökning om man ska stanna i Kina längre än 6 månader. Den kan man göra i Sverige innan man åker, annars måste man göra den i Beijing. Den inkluderar, förutom en vanlig hälsoundersökning, även HIV-test och lungröntgen bland annat. Tänk på att det kan ta väldigt lång tid att få provsvaren om ni gör den i Sverige, så var ute i god tid.